Det är lätt att tänka sig att prefab byggnader är något som inte existerade innan 1900-talets motortransporter och välfungerande vägnät, men så är faktiskt inte fallet.
En slags prefab byggnad nämns till exempel i det medeltida episka poemet Roman de Rou av Robert Wace. Wace, som växte upp i Normandie, föddes kring år 1110 och texten som nämner ett snabbt uppfört fort tros vara skriven cirka 1160-1170. I en översättning till engelska som gjordes av historikern Pierre Bouet lyder verserna 6,516 – 6,526 som följer:
“They took out of the ship beams of wood and dragged them to the ground. Then the Count (Earl) who brought them, (the beams) already pierced and planed, carved and trimmed, the pegs (raw-plugs/dowels) already trimmed and transported in barrels, erected a castle, had a moat dug around it and thus had constructed a big fortress during the night.”
Här hemma i Sverige så lär drottning Kristina ha uppfört ett jaktslott med förtillverkade byggnadsdelar på 1600-talet, och det finns också en lång historia av att transportera prefab delar för hus tämligt långväga. Till exempel förbereddes timmerhusstommar i Småland (där det fanns skog) för transport över vattnet till Öland (där det rådde brist på lämpligt timmer).
På 1800-talet började arkitekten Fredrik Blom designa hus som bestod av en pappklädd regelstomme som på yttersidan klätts med vertikala brädor och på innersidan klätts med horisontella. Dessa element transporterades till byggplatsen och sattes ihop där, och även golv, tak och invändig stomme skapades av förberedda byggnadsdelar.
Under åren 1823-1826 uppfördes Rosendals slott efter ritningar av Fredrik Blom. Slottet var ett ”monteringsfärdig trähus”. Sektioner färdigställdes på annan plats och transporterades sedan till Djurgården där de restes och sammanfogades. Blom visste att tekniken fungerade bra eftersom han redan tidigare använt den, till exempel när Borgen på uppfördes på en kulle på Gärdet år 1818. Vid byggandet av Rosendals slott förstärktes dock fasaden med putsat tegel.
På 1920-talet slog prefabricering igenom på bred front i Sverige i takt med att det moderna svenska trähusbyggandet tog fart, ofta med stöd från egnahemsrörelsen och med hjälp av egnahemslån. Många sågverk inriktade sig på att skapa lämpliga förberedda byggnadsdelar och tillhandahöll också ritningar för husen. Genom att man fick tillgång till särskilda lån och information om hur man kunde genomföra en stor del av arbetet själv kunde även arbetarfamiljer och lägre tjänstemän med blygsamma inkomster bli ägare till ett eget hus. Efter andra världskrigets slut började sågverken exportera till delar av Europa där bebyggelsen förstörts av kriget och det fanns stora behov av att snabbt färdigställa nya bostäder.
På 1960-talet började kommuner och större byggföretag i högre utsträckning engagera sig i uppförandet av småhus, och man använde sig gärna av prefabricerade element och nya moderna material i sina projekt. Träspån ersattes av glasull och stenull, gipsskivor blev populära för invändig väggbeklädnad och moduler med förinstallerade eldragningar, vattenrör och avlopp gjorde att man kunde minska byggtiden på plats.
Emina Castle är ett fort som uppfördes av Portugal på den västafrikanska kusten år 1482, i nuvarande Ghana. En handelspost hade redan etablerats på platsen, och 1481 beslutade kungen av Portugal att ett fort skulle byggas där som skydd. Kung João II lät skeppa dit allt material på två transportskepp och tio små segelfartyg, Materialet inkluderade allt från tunga grundstenar till takpannor av tegel – och allt skickade i förberett skick och i rätt storlek. Man skickade också med förnödenheter för 600 män. Flottan med det prefabricerade fortet lämnade hamnen den 12 december 1481 och anlände i Elmina den 19 januari 1482. Trots stora svårigheter på platsen och flera dödsfall lyckades man färdigställa tornet på 20 dagar, och resten av fortet och en anslutande kyrkobyggnad färdigställdes snart därefter.
Ett av de allra första av de prefabricerade massproducerade husen som marknadsfördes med annonser var Manning cottage, för vilket beståndsdelarna tillverkades i England innan de skeppades till Australien. Vi vet att annonser publicerades år 1837, och byggsatser för Manning cottage köptes och byggdes ihop av britter som emigrerade till Australien. Bakom konceptet låg den Londonbaserade snickaren Henry Manning. Några få Manning cottage finns fortfarande kvar i Australien, bland annat ett möteshus för The Religious Society of Friends (“Quakers”) på Pennington Terrace i North Adelaide.
Över lag importerades en hel del byggsatser för prefab byggnader till Australien under 1800-talet, och toppen nåddes år 1853 när flera hundra anlände. Byggsatserna kom från flera olika delar av världen, inklusive Liverpool i England, Boston i USA och öriket Singapore.
På Barbados hade före detta slavar vissa begränsade rättigheter att bygga på mark de inte ägde. Därför uppfann de en typ av prefabricerade hus som kunde flyttas förhållandevis lätt och därför juridiskt räknades som lösöre och inte blev en del av fastigheten. Om det uppstod en konflikt med markägaren kunde man snabbt montera ned huset och ta byggnadsdelarna med sig till någon annan plats.
Efter offentliga påtryckningar från Florence Nightingale fick den innovativa engelska civilingenjören Isambard Kingdom Brunel år 1855 i uppdrag att skapa ett prefabricerat fältsjukhus för de skadade i Krimkriget. Snabbt designade han modulerna för det sjukhus som fick namnet Renkioi Hospital.
Grundkonceptet för Renkikoi Hospital var en enhet som mätte 90 ft x 40 ft och bestod av två sjuksalar med plats för 25 patienter per sal. Designen inkluderade banbrytande lösningar för hygien, sanitet, ventilation och dränering. Genom att bygga och skeppa 60 stycken enheter skapade man ett sjukhus med plats för 1,000 patienter.
Modulerna för sjukhuset byggdes under ledning av den skotske fabrikören William Eassie i Gloucester Docks, och skeppades därifrån direkt till Dardanellerna. Sjukhuset användes från Mars 1856 till september 1857 och reducerade dödligheten från 42% till 3.5%.